Lite segt blev det innan kl. var 21.00 och vi kunde stiga på nattåget  Efter en natts varierande sömn för oss båda var vi framme i Duved som vid den här tiden på året verkade ganska öde. Men av storleken på väntsalen och längden på perrongen förstår man att det är mer än två personer som stiger av när det är säsong för skidåkning eller sommarvandring. Här i den stora väntsalen intog vi vår frukost bestående av medhavda smörgåsar och vatten. Efter en timme kom tåget som skulle föra oss den sista biten till Trondheim. Här träffade vi Fyra trevliga väverskor från Umeå. Efter ett dygn var vi så framme och i Trondheim och blev till vår stora och positiva överraskning mötta av Anette på stationen. Vi trodde att vi skulle leta upp vårt hotell själv och hade tryckt ut en liten karta från Internet som inte var särskilt detaljrik, men vi kunde i alla fall konstatera att vi skulle ta till vänster när vi kom ut från stationen. Efter lunch på hotellet för vår del, startade programmet med Nidarosdomen.

Barbro och Ulla  
Vi var fyra förväntansfulla vävintresserade västerbottenskvinnor som satte oss i min gamla SAAB med siktet vänt mot Trondheim,  onsdagmorgon den 18/5. Äntligen var vi på väg. Vårt första stopp var Östersund där vi besökte Jamtli, stadens hembygdsmuseum och shoppade lite. Nästa stopp var Åre där vi skulle övernatta innan vi nästa dag tog tåget till Trondheim.
Resan med tåget tog dryga två timmar, utsikten från tåget var ibland hisnade, ibland dold av gran och björk men alltid kantad av blommande vitsippor.
Väl framme i Trondheim möttes vi av andra resedeltagare samt av vår reseledare Anette som visade vägen till hotellet. Det var inbokat tre olika besök under eftermiddagen. Så här minns vi den första eftermiddagen i Trondheim.
Vi började med Nidarosdomen där vi blev visade en del kyrkotextilier. Kyrkan var stor och mörk men de vackra glasmålningarna som berättade om händelser beskrivna i gamla och nya testamentet var sagolikt vackra. Vi minns det imponerande rosettfönstret. Vidare besökte vi konstindustrimuseet. Vi fick nu en första introduktion till Hanna Ryggens fantastiska vävnader. Här minns vi en professionell guidning bland olika textila verk och som avslutning en stor utställning av brudklänningar från äldre dager och fram till nutid.

Nu måste vi skynda oss för att hinna med det sista besöket för dagen, Husfliden. Vi blev emottagna av en engagerad och driftig chef. Affären drevs i privat regi. I Norge är folkdräkter-bunad- en stor sak. Vi minns med förundran att affären inrymde en syatelje med fem till sex sömmerskor som sydde bonader på beställning. Dagen avslutades på restaurang, en trerätters slank ned innan sömnen definitivt satte punkt för en mycket givande dag.

Västerbottenskretsen, Martha Johansson, Gunilla Forsberg, Gunborg Lundström
Jag som skrev heter Eva Basun

Fredag
Efter en skön natts sömn och en överdådig frukost, äntrade vi bussen kl 8.30. Ett litet missöde med en sammanstötning av en annan buss livade upp oss i starten. Färden gick söderut till Heimdals husflidslags vävstuga. Den startades och leds sedan 10 år tillbaka av en svenska, Helena Dybvik. Vävstugan har mellan 30-40 medlemmar och vi fick se en fin utställning med många olika alster. En del kände vi igen från Vävmagasinet, som tydligen är en stor inspirationskälla. Även mycket smålandsväv i typiska norska färger vävdes. Roligt att se en så aktiv vävstuga med svenska ”rötter”.
Efter missöde med ”påtända” kaffefilter i bussen, kunde vi avnjuta kaffe och kaka som Anette bakat.

Siw Gustafsson 

Fredagmorgon startade vi en kvart försenade, då lokala kommunikationer sinkat en deltagare, mot Heimdal och en lokal vävstuga, som förestås av en svenska, Helena Dybevik.

Helena visade vävstugan och berättade både om deras glädjeämnen och deras svårigheter att få det att fungera. Just nu hade de en utställning i en lokal i centrum dit vi skulle efter att gått runt och tittat på deras vävar och vävstolar. Några vävstolar såg lite annorlunda ut och en liggande varpa var nog en nyhet för några.
Efter att vi tittat på utställningen och fått bussfika utanför utställningslokalen bar det av till Sverresborg. Sverresborg är Tröndelags folkklivsmuseum, med en samling ditflyttade gamla hus, både från staden och landsbygden. Där finns också ett Textilarkiv med en modern klimatanläggning, för att på bästa sätt bevara de gamla textilier, de fått att vårda. Besöket började med en gemensam information av textilkonservator Anne Grete Sandstad, som visade bilder och föreläste om fälltäcken. Gruppen delades i 2 och den ena delen fick en guidad visning av 2 gamla stadshus och den andra fick gå till textilarkivet.

I textilarkivets avdelning för textilier skulle luftfuktigheten vara 40-50 ? och temperaturen vara 16?. Textilierna förvarades i syrafria, stora kartonger, där de låg utbredda med syrafritt silkespapper runt om och inuti.
I samma lokal förvarades också tryckstockar. De hade använts i färgerier för att trycka mönster på enklare tyger, för att få dem att likna de fina jacquardvävda sidentygerna som de rika hade. Intresserade deltagare och engagerad guide gjorde att tiden sprang i väg!

Efter en förkortad lunch, var vi i fas med programmet. Bussen tog oss då till textilkonstnär Anne-Kirsti Espenes,som också är en av fyra medlemmar i vävkollegiet “Arakne”,där halva gruppen fick stanna. Den andra åkte vidare till Ringve botaniska trädgård och Musikmuseet. Efter 1½ timme var det dags för gruppbyte och Anne-Kirsti fick återigen berätta om sina bildvävar och om allt annat hon gör att få ekonomi i sin verksamhet t.ex. designar stickmönster för Rauma, väver halsdukar och har kurser i bildvävning hemma i sin ateljé.

Efter allt detta lämnade bussen av oss vid hotellet strax efter klockan 17 och vi fick pusta ut till middagen klockan 19.

Karin Eriksson
Marianne P-Holmqvist

Lördag

Vid halv niotiden avreser vårt glada gäng i strålande solsken mot färjan. Vi ska till halvön Fosen norr om Trondheimsfjorden för att besöka Axel Becker, konstnärskollektivet Låvvely och Kulturcentrat på Ørlandet med Hannah Ryggens gobelänger och en utställning med vävar av medlemmar i Arakne.
Axel Becker bor på en gudomligt vacker plats med enorm utsikt. Här har han och frun rustat en gammal gård där de både bor och har utrymme för sitt hantverk. Vi får en ca två timmar föreläsning och förevisning av hur han trycker mönster och sedan indigofärgar sina tyger. Recepten på tryckmassa och färgbad är delvis en yrkeshemlighet. Axel har fått tillgång till dem under åren och även delgivit dem till ett center för handikappade i Indien för att de ska kunna för sina hantverkstraditioner vidare. Under de timmar vi tillbringar hos Axel framgår det med all tydlighet att han är en ödmjuk person med ett stort samhällsengagemang.  Intresset för detta hantverk startade när han fick syn på gamla tryckblock på museet. Utbildningen som illustratör och grafiker har han stor nytta av i sitt hantverksutövande. Han vill vara trogen det gamla hantverket men samtidigt förnya. Han ser förmedlingen av kunskapen som viktigare än försäljningen.

Blåtryck är en missvisande term. Man trycker ju med en täckmassa som hindrar den blå färgen att tränga in! Trycket kan göras med tryckblock, vax eller knyttekniker. Förr fanns det tre yrkeskategorier i branschen; blockmakaren, tryckaren och färgaren. Den kalla indigokypen är en levande organism som kräver skötsel och kanske en del magi för att bli bra. Tyget ska sedan doppas i ca 30 minuter, tas upp, den gröna färgen oxiderar till blått, doppas igen upp till 18 gånger. Det är en tidskrävande procedur och inget man kan leva av. Indigon köper Axel från södra Indien och tyget är bomull och/eller lin.

För dig som vill veta mer om blåtryck: se artikel i Vävmagasinet nr 2, 2009 eller www.youtube.com/watch?v=elrwWrhVEx0
Se gärna Axels tips om Koó www.originalblaudruck.at

Vi får varsin blåbärsmuffin att stilla hungern med när vi fortsätter mot Hasselvika och Låvvely. I en ombyggd lada från 1923 tillhörande en gård som sponsrar projektet huserar 4 hantverkare; Anita Abtahi (keramiker), Ingun Myrstad (som stickar kläder) samt Cathinka Mæhlum och Mats A. Nilsen (båda är glaskonstnärer). Glashyttan var den som först kom på plats och läget på övervåningen med ett stort perspektivfönster mot fjorden är obetalbart. Jag har svårt att tänka mig att man kan få något gjort i den miljön det verkar lätt att drömma sig bort…

Nästa stopp var Örland Kultursenter. Denna två år gamla anläggning inrymmer biograf, bibliotek, ”Store sal” för konferenser, konserter och teaterföreställningar och det för oss mest intressanta: Hannah-Ryggen-senteret och Galleri Hans. Vi fick se en kort film om Hannah Ryggen, höra om hennes liv och verksamhet och se en del av hennes vävnader. Hannah Ryggen föddes i Malmö 1894. Flera år arbetade hon som lärare samtidigt som hon tog lektioner i teckning och målning för en konstnär. Tack vare ett stipendium kunde hon 1922 resa ut i Europa för att studera konst. I Dresden träffade hon den norske konstnären Hans Ryggen. Hannah och Hans gifte sig 1923 och bosatte sig på gården Ryggen på Örlandet. Året därpå föddes deras enda barn, dottern Mona. Hans dog i slutet av 1956 och några månader senare flyttade Hannah till Trondheim, där hon var verksam till sin död 1970.

Söndagen
reste många hem, som varit med redan på torsdagen och vi några stycken, som var kvar träffades utanför Konstindustrimuséet. Jag hade frågat Anette vad vi skulle se där för namnet lät inte så kul, men hon insisterade att jag skulle vara med och det ångrar jag inte. Vilket museum, inte har vi i Sverige något konsthantverksmuseum. Hannah Ryggen var förstås representerad men också många moderna vävare. Det var så kul att se så mycket fin nutida textil. Där fanns också en fantastisk samling bröllopskläder från 1700-talet och fram till nutid. Allt från förmögna familjer inte bondekläder. Muséet skulle om någon vecka visa norska kungahusets bröllopskläder och det hade ju varit kul om vi kunnat se den.
I alla fall var detta besök väldigt stimulerande.

Sedan fick vi en visning av Nidarosdomen och den var enormt stor, tyckte jag.
Det var förvånande att den inte var så särskilt gammal. Sent 1800-tal men såg mycket äldre ut. Den första kyrkan på 1000-talet var ju borta. Vi fick också se kyrkotextilierna och de var inte särskilt imponerande. Vi har fler och vackrare i Linköpings domkyrka.

Hungern gjorde sig påmind, så Gerd, Barbro, Siw och jag slank in på en restaurang och åt en härlig middag sedan drog vi oss hemåt och tog en irish coffee på en av uterestaurangerna och sedan sussade vi gott den natten.

Måndag
Nästa dag reste vi ju hem med flyg från Trondheim. Jag måste berätta om min lilla incident. Det var först väldigt skakigt men när vi kom upp på högre höjder lugnade det sig och då serverades det kaffe med en chokladbit. Men just när jag höll muggen med det varma kaffet i handen guppade planet till så jag fick det varma kaffet i ansiktet och ner i BH-n. Då skrattade jag hjärtligt för jag kom att tänka på en historia från Fröding, som jag älskar, där han i ”Rammelbuljongen i Backa” skriver om ett bröllop som urartade och där gästerna skulle börja med buljong men ”Silver Per i Tranås” snörde till grannen med armbågen så han fick det ”het spa i syna och ner emella västen”.

Inga Danielsson

Måndagen ägnade vi åt långfrukost. Det är inte ofta man har tillgång till sådant frukostbord,
inte hemma hos oss i alla fall! Sedan tog vi det lugnt och rekognoserade vägen till hållplatsen för flygbussen. Ett stort vägarbete pågick så det blev en längre omväg, men vi var ute i god tid.  Hotet om askmolnet fanns i bakhuvudet. Vi hann undan utan missöden.
Fem vävare skulle med planet 14.35 och när alla passagerare (8st) kommit ombord, vi sist,
räknade flygvärden in oss och så lättade vi, 20 min i förtid. Ja, ingen av oss blev väl mer
lättad än när vi äntligen landat, för det var en skumpig och darrig färd. Någon skulle under färden  ta en slurk ur kaffekoppen, men det mesta hamnade i dekolletaget. Mycket  nervöst fniss och skratt. En något darrig avslutning  på en helt underbar och innehållsrik resa.
Tack Anette och alla medresenärer.

Siw Gustafsson