Hon samlar på trasbollar, solvar alltid v-punkt och tycker bäst om 60 centimeter breda mattor. Monica Hallén har i snart fyrtio år haft en passion för trasmattor. På Handvävarna i Dalarna-Västmanlands årsmöte berättade hon om sitt liv med trasor och trasmattor.

Årets årsmöte som var välbesökt, närmare 40 medlemmar deltog, avslutades med att Monica Hallén delade med sig av sitt forskande, tankar och idéer om trasmattor.

De breda trasmattorna vävda i 30-rörssked från 1960-talen och framåt är enligt Monica rätt trista och inget som lockat henne. Det var först när hon ramlade över de gamla 60 centimeter breda mattorna i glesrips eller tuskaft med rosengångsbårder som hon blev nyfiken.

Sillsalladsmattorna som varvade ull med bomull eller andra kvaliteter är ett fenomen som fascinerat och inspirerat henne att väva egna nya varianter. Just förmågan att ta vara på varenda tygslamsa och göra något vackert av var något som Monica återkom till gång på gång. Själv samlar hon på gamla tygbollar som hon hittar på loppisar. Särskilt de som är en blandning av olika slags tyger, allt från gamla bruna strumpor till underkläder till blåkläder.

• Vi måste komma ihåg att förr hade vi inte lika stor tillgång till trasor som idag. Då nöttes kläderna tills det nästan inte var något kvar av dem. Att få ihop trasor som räckte till en matta kunde ta tid och krävde mycket jobb, berättade hon och visade genom att rulla upp en trasboll bestående av korta tygremsor som sytts ihop.

Men det handlar inte bara om inslaget eller tekniken utan också om varpen. Oblekt varp dödar det mesta menar Monica som föredrar färgad varp och gärna ränder för att få extra liv och möjligheter till mönster i mattan.

• Om du randar varpen kan du på ett enkelt sätt få en rutig trasmatta.

Mattorna ska vara täta, Monica väver i allt från 35/10 sked till 60/10 sked. Om hon väver glesrips är det ännu tätare, ända upp till 110/10.

Hon solvar alltid v-punkt för att ha möjligheten att väva en rosengångsbård eller avsluta med rosengång i fållen. För att få snygga kanter brukar hon snurra inslaget och hon använder alltid spännare.

• Om man väver med olika slags kvaliteter är det ännu viktigare att använda spännare liksom att båga inslaget. Jag brukar säga att man måste båga, båga och båga lite till. Och sedan slå till inslaget i stängt skäl.

Ett annat tips hon delade med sig av är att använda enkla och tunna trasor när man väver rosengång.

• Då kommer tekniken mer till sin rätt. Har du tjocka trasor eller väver med dubbla blir det svårt att få till mönstret.

Slutligen lite om avslutningen. Monica menar att det är viktigt att jobba lite med avslutningen. Förr bandkantade man ofta mattorna. På så sätt kunde en matta hålla lite länge. När bandkantningen var sliten bytte man helt enkelt ut den mot en ny. Fransar är en annan vanlig avslutning, vill man att den ska hålla längre ska man helst fläta den. Om man inte vill det kan man göra en knut i änden på varje varptråd för att öka slittåligheten berättade hon.

Vill man läsa mer om trasmattor så kom Monica ut med en bok om sitt liv med trasor förra året.

Text: Anna Östlund
Foto: Anna Östlund