Söndagen den 14 oktober åkte nio av Västerbottensvävarnas medlemmar till Medle för att gå kurs i varptryck.

Varptryck innebär att färga varpen med ett motiv innan vävningen. Vi använde oss av färdigvarpade vävramar, men vi fick även se ett exempel på tryck i en vävstol. Schabloner användes för motiven. En del hade köpt färdiga schabloner och andra skar ut egna. Sedan lades vävramarna med ett fast underlag under varpen och schablonerna placerades ut. Flera av deltagarna tog inspiration av de vackra höstfärgerna och gjorde färgskiftningar i sina motiv, medan andra jobbade med enfärgade fält. Vi använde vanlig textilfärg och stöpplade med disksvamp eller stöppelpensel.

Det gäller att få tillräckligt med färg på trådarna för att motivet ska bli som man har tänkt. Annars kan det gå som för undertecknad att tråden bara blev färgad på ovansidan. Jag blev inte uppmärksam på problemet förrän jag plockade upp skälet och trådarna vred sig. Motivet blev då otydligt, men det kan ju också användas som en effekt. Stöppelpenseln visade sig vara effektivare när det gäller att fördela färgen runt trådarna.

När färgen torkat började själva vävningen. I den typ av vävramar som användes måste det ena skälet plockas manuellt. Vävningen går då ganska långsamt, särskilt med de många, täta varptrådar som behövs för att motivet ska framträda tillräckligt tydligt. Ett alternativ till att plocka skälet är att solva, så att skälet sedan kan lyftas med hjälp av solven. En av deltagarna hade gjort så, och att det underlättade vävningen var tydligt.

Som väntat räckte inte dagen till att väva klart i vävramen. Däremot fick vi se det färdiga resultatet av varptrycket i vävstolen. Eftersom inslaget är enfärgat bleknar det tryckta motivet något när väven fylls av inslaget. Färgeffekten påverkas också av hur tätt inslaget packas. I en varprips kommer motivet att synas tydligare, men det kan också förvrängas i form på grund av invävningen. Var och en får prova sig fram när vävningen fortsätter där hemma. Vi är i alla fall en rolig erfarenhet rikare!

Text och foto: Sara Andersson