Äntligen!
21 st kvinnor från Riksföreningen för Handvävning har nu varit ute på en mycket efterlängtad resa.

Följ med du också, bildligt talat!

Dag 1. Lördag 13/3 2010
Resdag

Efter en fin natt i Sthlm på Arlanda Hotellby blev jag och diverse andra gäster kört av hotellbussen till Arlanda. Där träffade jag flera andra, och vi begav oss iväg till incheckningen. Mitt handbagage godkändes inte av Arlandatösen, så jag fick packa om till ryggsäck. På Sturup hade de inget emot handbagaget. Den jag checkade in vägde mindre än den jag bar in i kabinen.

Så åkte vi till Jordanien. Det tog 4t 40 min att åka hit, och deras tid är som Finlands. Inte stort värre än Portugal. Vi kom direkt till Radisson Hotel i Aqaba. På andra sidan havet kunde vi se både Eilat och Egypten då vi åkte med bussen. Vi åt arabisk buffe till middag, men det fanns även västerländska rätter.

Därefter satt vi på balkongen och myste samt blev överfallna av mygg eller knott som började tugga på oss, så vi drog oss inomhus för att packa till jeepdagen och Wadi Rum. Det blir Libyenutstyr för min del under dagarna i vildmarken. Dagen avslutades med en mageborste innan sänggåendet.

Jordanien: Med en storlek som Götaland hyser landet 6 miljoner människor, varav 40% är under 15 år.

Hotellets katt: Svart med bruna spettar, mao Tindifärgad. Det finns även två vita med orange mönster.

Tora Greve

Dag 2. Söndag 14 mars 2010
Från Aqaba till Amman via Wadi Rum-öknen.

Direkt efter frukost äntrar vi bussen som ska ta oss till Jordaniens huvudstad Amman. På vägen dit ska vi besöka Wadi Rum-öknen, ett av världens mest spektakulära ökenlandskap. Vi stannar i Aqaba city för att bunkra vatten, det lär gå åt i öknen. Vår lokalguide Eyad presenterar sig och börjar berätta. Han kommer att hinna med mycket fakta om landet under dagens resa, dessa finns i faktarutan nedan.
Vi passerar hamnen och kan skönja både Egypten och Israel som är höljt i diset på andra sidan Aqabaviken. Efter vatteninköp, 2 flaskor per person och dag, styr vi upp på Desert Highway och har ca 1 timmes bussresa till Wadi Rum. Redan på väg in i området inser vi att något fantastiskt väntar på oss… Berg i annorlunda formationer tornar upp sig mitt i ett rödskimrande hav av sand. ”Visdomens sju pelare” som också givet namn till en bok av T.E. Lawrence är det första vi ser.

På besökcentret ser vi en kort film som beskriver området och livet där. Vi beger oss till de väntande jeeparna och börjar vår färd över sanden. Det verkar nästan omöjligt att köra där men det går. Snart stannar vi för ett första fotostopp. Vi tar oss upp för en höjd och ett säreget landskap breder ut sig framför oss. Eyad samlar alla för ett gruppfoto och blir snart överöst med kameror. När fotograferandet är avklarat fortsätter vi mot ett beduintält där vi serveras te. Gott! Här finns lite varor till försäljning och möjlighet att rida kamel. Några väljer en kort tur vid tälten och andra en längre till nästa stopp. Det är en häftig känsla att sitta högt upp och gunga fram över landskapet. Vi får njuta av tystnaden och uppleva öknen lite närmre och genuinare. Strax innan Siq of Lawrence blir vi omkörda av jeeparna och påminns om nutiden!

Vid Siq of Lawrence finns ytterligare ett beduintält där vi bjuds på mer te. Eyad berättar om palestinasjalar. Vi får lära oss vad som skiljer de olika färgställningarna åt och betydelsen av lutningen på det svarta band som håller den kvar på huvudet; rik, fattig, klok eller på jakt efter en fru. Anette blir klädd som ökendrottning, till allas förtjusning och kamerorna kommer fram. Färden går vidare till en camp och BBQ-lunch bestående av grönsaker, röror, bröd samt lammspett, kycklingspett och lammfärs. En del av oss får ett extra proteintillskott från flugorna som också verkar gilla detta. Mycket disk blir det…

Här väntar Ibrahim med bussen och vi åker vidare. Vi passerar ett litet grönt område; Dizeh. Här finns vatten ganska nära jordytan och möjlighet till viss odling. Kommunen har satsat på att få befolkningen att stanna kvar på landsbygden genom att subventionera småhus och skolor för de fattiga.

Under bussresan mot Amman får vi se en DVD där Kung Abdullah II reser runt i landet och gör turistreklam för sitt land i samarbete med Discovery Channel. Vi måste erkänna att vi tar en tupplur efter halva filmen.
Maan city passeras och här börjar landskapet bli mycket flackare. Vi ser dagbrott från fosfatbrytningen. Fosfatet fraktas med smalspårig järnväg till hamnen i Aqaba. En kortare paus för kaffeintag avbryter den långa resan på Desert Highway till Amman, som vi når framåt kvällningen. Vi tar in på Amman Cham Palace och avnjuter vår andra middagsbuffé.

Sammanfattning: En fantastisk naturupplevelse, en lång bussresa och mycket fakta om Jordanien. Vi ser med spänning fram mot resten av resan och somnar snart i varsin skön säng.

FAKTA:Jordanien är en monarki. Kung Abdullah II och drottning Rania.

Jordanien har ca 6 miljoner invånare. Amman är största staden med ca 2 miljoner invånare. Irbid är andra stad och tillsammans har de 70 % av landets invånare. Aqaba har ca 80 000 invånare.
Landet har en ung befolkning, 38 % är under 15 år. Skolutbildningen är gratis upp till universitetsnivå, men sedan kostar det. Det finns 24 universitet varav 10 statliga. Där är kostnaden ca en fjärdel av vad de privata universiteten tar. Barn till armé-, polis- och säkerhetsanställda studerar gratis. Många är välutbildade. Trots det är arbetslösheten stor; 15 % och lönerna låga. Många arbetar utomlands och skickar hem pengar som hjälper upp den negativa handelsbalansen. Turismen bidrar med 15 %. Landet har invandrad arbetskraft, ca 250 000 personer varav 90 % från Egypten. Levnadsomkostnader för en familj i Amman ligger på 500 JOD/månad och det krävs att båda arbetar för att det ska gå ihop.
Aqaba blev 2002 proklamerat som Free zone av kung Abdullah. Det betyder att skattereglerna är annorlunda här, bl.a. kan jordanierna handla skattefritt för upp till 200 JOD här. Valutan är delvis knuten till USD.
Jordanien exporterar fosfat från öknen och pottaska från Döda havet. Ingen tung industri eller stora företag finns; den inhemska marknaden är helt enkelt för liten. Vi ser svarta stråk i berget där järn- och kopparmineral finns, med det är inga brytvärda tillgångar. Däremot har man hittat uran och ett kärnkraftsverk planeras i Aqaba mha Frankrike. Idag produceras elektricitet mha olja som köps in från Irak och Saudi Arabien.
Jordanien består av 76 % öken, 2 % skog och resten halvöken. Landet ligger på andra plats i listan över länder med brist på vatten. Hemmen får vattenleverans en gång per vecka. Varje hus har en tank på 2-3 m3 under mark eller på taket. Projekt att leda vatten från Turkiet via pipelines och från öknen till Amman pågår. Likaså projekteras en vattenledning från Röda havet för att rädda Döda havet som sjunker med ca 1 meter per år. I södra Jordanien regnar det endast ca 125 mm/år i genomsnitt. I norr lite mer 300-400 mm i snitt. I år har det kommit mycket regn och just nu är det grönt; om några månader kommer MYCKET att var uttorkat.

Eva och Karin

Dag 3. Måndag 15 mars 2010
Amman!

Efter frukost buss till Citadellet. Ny entré, invigd av kungen, med de olika härskarperioderna angivna.
Vi tittade först på de romerska lämningarna, pelarna, amfiteatern, mm. Dessutom var det en utmärkt vy över staden som ursprungligen är byggd på 7 kullar och numera på 19 st.
Där finns också det arkeologiska museet, mycket pedagogiskt ordnat i kronologisk ordning. Här finns delar av Dödahavsrullarna, statyn med två huvuden, den enda i sitt slag som hittats, tror man representerar symbiosen man-kvinna.

Sedan  tittade vi på vattensystemet – haman – och fick det beskrivet. Mer utsikt över staden och den enorma högt placerade jordanska flaggan. Vi såg resterna av en bysantinsk kyrka från 700-talet, vilken är under rekonstruktion. Citadellet, inte att förglömma som romarna återuppbyggde förstördes senare i en jordbävning. Kupolen i trä och nya pelare, utsirningar mm har byggts ihop med de gamla. Detta har gjorts av spanjorer som också har erfarenhet av denna typ av byggnader. Andalusien har ju tillhört det ottomanska riket under lång tid.

Bussen ner till Down Town och den romerska teatern. Där finns på vardera sidan Folklore museum och Traditional Jewels and Costumes Museum. Här började andarna vakna ordentligt hos oss när vi såg vackra jordanska och palestinska dräkter, tyger, smycken mm. Det andra museet visade bl.a. scener från beduinliv, vävning mm.Vägen tillbaka till bussen var kantad av basarer. Där fanns bl.a. en man som gjorde sandarbeten i små glasflaskor. Anette fick en av vår guide. Trevligt!

Nu hade vi blivit hungriga. Vår guide ordnade  take away mat. Falafel och kyckling i brödrulle att avätas i bussen. Gott!

Nu var det dags för Jordan River Foundation, som startades 1995 för att stärka kvinnor och barns möjligheter i samhället.vDet stödas av drottning Rania. Det ligger  i en vacker liten trädgård med apelsin och citronträd. Detta var dagens höjdpunkt. Kreativt, smakfullt, välgjort!! Allt, mattor, överkast, kläder, leksaker mm – var gjort av jordanska kvinnor som fått sin hantverkskunskap från sina mödrar i sina hem.

Många deltagare bl.a. jag själv ville åka till ett annat hantverksställe – Al Burgan. Vi hade sett en översvallande artikel i SvD om det här stället. Men efter Jordan River Foundation var detta en liten besvikelse. Ytterligare ett hantverkshus besökte vi innan vi återvände till bussen.

Många hade önskat att åka tillbaka till Down Town på en barganrunda, men när dagen var avslutad var det de mest uthålliga som gjorde slag i saken. De återvände senare på kvällen glad och uppspelta.

Dag 4. Tisdag 16 mars 2010
Jerash och Döda Havet

Kl. halv åtta på morgonen lämnar vi Amman, /2 milj. inv./ och åker med vår buss 1 ½ tim. norrut till den gamla staden Jerash. Vi har fått väderomslag från 30 gr till ca 12 gr och blåst.
Vi åker genom ett område, som är grönt, för där finns vatten. Öknen är nu borta och det känns skönt att få se gräs. Här ligger stora odlingar av grönsaker och frukt och massor av olivträd.
Jerash är den största staden från romartiden 90-300 efter Kr. En jordbävning på 700-talet förstörde staden totalt. År 1870 upptäckte en grupp tyskar dessa högar av sten. Under det engelska protektoratet i början på 1900-talet började man restaureringarna och då såg man också att lokalbefolkningen hade tagit sten från ruinerna till att bygga sina hus, men först 1950 tog den Jordanska regeringen över.

Nu ser man gator, mängder av pelare, 14 tempel, som gjordes om till kyrkor under den kristna tiden på 300 talet och ruiner av bostäder. 30% av området har restaurerats, så det är mycket som återstår. Ekonomiskt stöttas utgrävningarna av många länder som Kanada, USA, Frankrike osv.

Efter 2 tim av guidning var vi trötta både i ben och huvud. Vädret hade blivit bättre, tack och lov. Efter lunchen, som var jättegod, satte vi oss i bussen och färden gick nu söderut mot Döda havet. Vi passerade ett palestinskt flyktingläger som 1948 var en stor tältstad för 40.000 människor men genom FN-s försorg byggdes små hus för dom. FN ger också bidrag till skolor, sjukvård och försörjning. Området såg mycket fattigt och skräpigt ut. En annan grupp av flyktingar, som kommit hit är 1 milj. irakier, nu är 700.000 kvar. Det är de rika som kommer hit, köper land, bygger sina hus och gör affärer. Detta gör att priset på land stigit till det tredubbla, så jordanierna ser inte med blida ögon på detta.

På vägen till Döda havet, som ligger 400 m under havsytan, stannade vi vid en affär, där det fanns färska dadlar av olika kvalitet. Ta ur kärnan och stoppa lite getost i dadeln var det någon som sa, så det ska vi pröva. Väl nere vid Döda havet, checkade vi in och begav oss sedan ner till stranden. Två killar smorde in en del av oss i gyttja och sedan var det dags att bada. Det var ingen fin strand och det gick vågor, så man fick vara försiktig. Salthalten är 35 % så man kan inte simma. Man flyter som en kork, så det bästa är att ligga på rygg och bara flyta.

Dusch på stranden för att bli av med saltet, sedan en simtur i hotellets pool och slutligen ner i den 35 gradiga bubbelpoolen. Det var himmelskt att sitta där i skymningen. Det enda som fattades var champagnen.

I Jordanien kan man ha 4 fruar men dom flesta nöjer sig med en. Har man två så betalar man för två hushåll och är en vecka i stöten hos vardera frun. Blir nog ganska dyrt. Man kan gifta sig utan att föräldrarna bestämt vilken, de ska bara acceptera den man valt. Vid skilsmässa får hustrun barnen, men om hon gifter om sig, så kan mannen ta barnen.
En del kvinnor var helt täckta endast ögonen syntes och resten bar slöja över håret och långa svarta dressar. Det har inget med religiositet att göra bara en sed. Likadant med männen, de flesta bar vanlig klädsel andra schalar runt huvudet med svarta ringar på toppen och lång dress.
Detta var vår 3-e dag i Jordanien.

Inga Danielsson och Siw Gustafsson

Dag 5. Onsdag 17 mars 2010.
Mount Nebo och Ma´daba

På morgonen startade vi från vårt hotell vid Döda Havet beläget 400 m under havsytan. Vi for söderut på serpentinvägar genom ett fascinerande böljande sandlandskap. Det var inte tillåtet att vistas ute i sanden enligt vår guide Eyad. Vi besökte berget Siyagha mer känt under namnet Mount Nebo, där Moses sägs logga begravd. Likt Mose skådade vi ut över löfteslandet och inte heller vi kom dit. Mycket stämningsfullt att stå bredvid en grupp besökare som bad och lågmält sjöng Halleluja. Vår vistelse i Jordanien hade varat betydligt kortare tid än de 40 år Mose vandrat i öknen. Nebo ligger 46 km från Jerusalem och är rastplats för pilgrimerna på väg till Jerusalem. På 300-talet byggdes här en bysantinsk kyrka med fantastiskt vackra och intressanta mosaikgolv. År 1933 köptes marken för 500 JOD av franciskanerna som gjorde arkeologiska utgrävningar. Sedan 1994 är området öppet för allmänheten mot inträdesavgift. De två senaste påvarna har besökt Nebo år 2000 respektive år 2009. Minnesmärken har rests och olivträd planterats.

Nästa stopp gjordes vid ett mosaikcenter som varit i gång ca 1 ½ år. Handikappade ungdomar skapar fantastiska mosaikarbeten. De använder natursten som de klipper i små bitar med tång. Arbetet utförs negativt dvs. de arbetar med avigsidan uppåt. Mosaikbitarna placeras på en duk täckt med lim bestående av mjöl och vatten. Arbetet vänds sedan och fixeras med en stål- eller träram. Cement läggs i fogarna och limmet tvättas bort. I affären fanns ett stort utbud av mosaikarbeten. Man hade t.o.m. dekorerat strutsägg med minimosaik som man lagt med hjälp av en nål.

9 km från Nebo ligger Madaba med 80000 inv. 50 % är muslimer och 50 % är kristna och de lever i fred. Vi besökte där en skola för mosaikläggare.
Nu hade Eyad fattat hur gärna vi ville se vävar och vävare i aktion. Mattor inhandlades.
På golvet i St. Georges kyrka kunde vi beundra den mycket berömda världskartan i mosaik, där fiskarna vänder och simmar från Döda Havet. Imponerande!

Efter lunch bar det äntligen iväg till Mukawir beläget 35km från Madaba.
Här finns Bani Hamida Women´s Weaving Projekt. Verksamheten startade med 12 kvinnor år1985 av Save The Children´s Fund. Sedan år1998 drivs projektet av the Queen Noor Foundation. När det var som störst sysselsattes ca 1000 kvinnor.  Pengar från projektet har bl.a. använts till utbildning av flickor och ökat kvinnornas självständighet och självkänsla.

I dagsläget är det 225 kvinnor som spinner ullen med träsländor, 73 väver, 8 färgar garnet och 20 sköter administrationen. Ljus tillverkas också. Det är svårt att sälja det man tillverkar, varför antalet sysselsatta minskat.
De flesta kvinnorna arbetar i hemmen. De väver i traditionella hemgjorda liggande vävstolar. Mönster och material tillhandahålls från centret. Vi togs emot av Halima Al-Qa´aydeh på centret i Mukawir och fick även besöka en väverska i hennes hem och se henne i aktion. 4 timmar/dag sitter hon och väver på detta primitiva sätt.
Där var också väverskans döttrar och barnbarn. Alla var mycket förtjusande. Vi frågade varför män som väver använder stående vävstolar. Skulle de väva som kvinnorna skulle de ju kunna få ont i ryggen, var svaret vi fick! Efter detta trevliga besök fortsatte vi vår resa på slingrande vägar tills vi kom ut på motorvägen och anlände på kvällen till vårt hotell utanför Petra.

Maud Funke och Gerd Strömberg

Dag 6. Torsdag 18 mars 2010
Petra

Petra var resans höjdpunkt och förväntningarna var höga, när vi äntligen på torsdagsmorgonen gav oss dit. Vädret var inte det bästa, kallt, blåsigt och regnigt. Regnet upphörde och det visade sig att detta väder var perfekt med tanke på hur långa sträckor vi skulle gå. För att komma in till staden vandrade vi genom en spricka i berget kallad Al siq. Man ser att sidorna passar ihop som pusselbitar på många ställen, som smalast var den 2 meter bred och upp till 200 meter hög. Al siq går från Ain Mouse, Moses källa och nabatéerna som hade Petra eller Requm som de själva kallade sin stad, var skickliga på att ta vara på vattnet dels från källan, men även regnvattnet. Från källan hade de täckta ”pipelines” till dricksvattnet på höger sida och öppna ”pipelines” till djuren på vänster sida. Pipelinen var cirka 13 km lång och de täckta rören är helt släta, som om de hade varit maskingjorda. De hade byggt dammar till regnvattnet som de ledde ner till sina vattenledningar. På en del ställen hade de utnyttjat sprickor högt upp på ravinens bergvägg, ibland gick pipen långt ner.

Requm betyder av varierande färger och det namnet beskriver på ett utmärkt sätt berget som skiftade i gult – rött – blått –grönt och alla nyanser däremellan.

Al siq var till för kungar, rika och förmögna faraoner. En helig väg och inte den väg kamelkaravanerna kom. Karavanerna tog i stället vägen över lilla Petra och kom bakvägen in i Petra. Lilla Petra var en stad av vita färger.

Så var vi då framme i Petra. Nabatéerna som använde sin skicklighet att forsla vatten hade i Petra en utnärkt plats att serva den tidens köpmän eftersom många handelsvägar möttes där. Här möttes all världens köpmän, judiska penningmagnater, arabiska kameldrivare, syriska grosshandlare, egyptiska uppfinnare och grekiska filosofer, dåtidens kungar och faraoners sändebud. Nabatéerna blev mycket rika, till en början därför att de rånade och tog tull av karavanerna, men främst för att de sålde vatten, vin och mat till folk som var på resa. De talade arabiska men skrev på grekiska. Nabatéerna trodde på ett liv efter detta och dyrkade många gudar. Bergets gud t.ex. hette Duschera. De hade 365 gudar och var även influerade av den grekiska mytologin. I Petra fanns det mer än 500 grottor eller gravar. Ju större, finare och vackrare desto rikare var deras ägare. Varje dag besöks Petra av 5000 turister och detta gör att det sliter hårt på naturen och lämningarna.

Beduinerna bodde i grottor inne i Petra till 1985 då de tvingades att flytta ut ur dalen. De fick istället nya hus som de inte behövde betala för utanför området.
Bara beduiner som hade anknytning till de som tvingades flytta ut får arbeta inne i Petra med turismen. Tyvärr visar det sig att barnen väljer att arbeta i stället för att gå i skolan, då deras bostäder ligger så nära.
Romarna såg inte med blida ögon att folket i Petra blev så rika och mäktiga och till slut erövrade Petra 106 e Kr. Nu började romarna att ordna stadsbilden efter sitt  system med gator, tempel, teatrar o.dyl. En stor jordbävning 363  e.Kr ödelade stora delar av Petra samtidigt som handelsvägarna förändrades och genom att sjöfarten utvecklades. 1812 lyckades en schweizisk resenär och äventyrare ta sig in i Petra, som varit gömd och glömd sedan länge. Beduinerna ville inte släppa in främlingen eftersom man trodde att det fanns en skatt gömd där.

Marken vi gick på i Petra var översållad av vackra mångfärgade stenar och krukskärvor från lergods. Överallt på bergsväggarna och inne i grottorna såg vi otroliga färger i randningar som kunde användas till bildvävar, mattor, löpare och allt annat. Även kamelernas sadeltäcken väckte vår beundran med sina klara färger och fina mönster.
I området fanns två museer och hela området är ännu inte helt utgrävt. Mycket återstår och man undrade när man gick där hur det egentligen hade sett ut nät Petra varit fullt av liv och kommers. Hur livet hade varit för folket som bodde i grottorna. Hur klarade de kyla, regn och värmen? Hur kunde de stå ut med röken från elden inne i grottan eller eldade man ute?
Frågorna var många och Petra gav oss alla en oförglömlig upplevelse.

Ulla Derjsö och Siv Wikström

Dag 7. Fredag 19 mars 2010
Aqaba

Morgonsund har guld i mun.
Vaknade tidigt efter en skön natt. En, som vanligt underbar frukost.

Tog bussen kl 1100 till Aqaba där vi gick utmed strandpromenaden och hade tänkt besöka Noor Al-Hussien stiftelsens butik med traditionellt hantverk. Men tyvärr var det stängt (helgdag): Vi gick tillbaka och gjorde en runda i basarerna. Ingen handel bara looking.

Lunch med take away from Mac Donalds. Vi åt utmed strandpromenaden och fick under tiden njuta av en fantastisk flyguppvisning. Har aldrig sett något liknande.

Hemresa med bussen och sedan en simtur i Röda havet. Vi drog en vinstlott igår och fick ett rum med havsutsikt från balkongen. Här fikade vi med kaffe  och the.
På kvällen avskedsmiddag med övriga gruppen. Har beställt ubåt tills i morgon för en upplevelse under havsytan.

Dag 8. Lördag 20 mars 2010
Aqaba och hemresa

Ubåtsturen gjord. En fantastisk upplevelse. Havet ger oss en inblick i en helt annan värld.

Tack för en underbar vecka!
Louise Lindell      Inga Warveru

Ännu en dag kvar på vår resa!

Vi skulle hämtas kl 1600 från hotellet vilket betydde att vi hade nästan en hel dag till vårt förfogande. Efter en sen frukost (oh, dessa fantastiska frukostbufféer, för 7:e dagen i rad får vi nu njuta av detta överdåd av rätter:våfflor, nystekta omeletter, bruna bönor, vita bönor, korv, ägg, sallader,röror,yoghurt,müsli,flingor,bröd, färska o torkade o inlagda frukter, färskpressade juicer, ostar och minst 8 olika sorters wienerbröd och kakor m.m.

Vi bodde på 4-5 –stjärniga hotell hela veckan, har vi glömt att säga det…..!?) hänger vi med ett gäng som har 2 platser kvar i en taxi. Efter diverse diskussion i receptionen har Inga lyckats ordna 2 van som tog oss in till Akaba.

Vi strövade runt bland affärer och tittade på folklivet, vilket var betydligt mindre än dagen före, då det var fredag och helgdag med många familjer ute och gick. Idag var Noor Al-Hussien stiftelsens butik med traditionellt hantverk öppet och vi gjorde ett besök. Det är en organisation som jobbar för att kvinnor ska få en inkomst via sitt hantverk. Solen sken och det var en behaglig temperatur trots vinden. Nu skulle vi shoppa loss för våra sista pengar! Vi lyckades bra, 3 par sandaler till Anettes familj för 80 kr och Brita köpte ett mycket fint möbeltyg från Turkiet, 5 m för 120 kr. Då vi båda tidigare köpt mattor (+lite annat smått och gott….) började vi nu oroa oss för vikten, men det fick bli ett senare problem. Efter ett besök på ett lokalt bageri, där vi handlat även dagen före, tog vi hotellets shuttlebuss tillbaka till hotellet kl 1145.
Vi hade nu hela eftermiddagen på oss att njuta av solen och riktigt gotta oss åt värmen, innan det var dags att återvända till snön (eller vårvärmen?) i Sverige. Vi behövde inte lämna rummen förrän kl 1400-1500. Hotellet verkade rätt tomt på turister.

Vi måste berätta om bagagehanteringen! Vi fick aldrig bära upp våra egna väskor på rummet, det sköttes av bagaepojkar. När man fått sin nyckel låg där också en lapp, med rumsnumret, som man klistrade på sin väska. När så en väska gick i baklås släpade vi ner den till receptionen för att få hjälp. Portier ringde då på en ingenjör och en bagagepojke och vi fick gå tomhänta tillbaka. Ingenjören kom till rummet med 2 skruvmejslar i högsta hugg och efter en stund dök även pojken upp med väskan. Under vårt överinseende bröt de sedan tillsammans upp låset med ingengörens skruvmejslarna.

En del i gruppen åkte ut med ”Ubåt” och tittat på vad som dolde sig i vattnet i Aqaba-viken. Detta var enligt de flesta en mycket fin tur, med fiskar och koraller, trots den hårda vind som rådde denna dag. En och annan souvernier hittades också på stranden.

Efter att ha fått med alla väskor och hittat förlorade armband kom vi till flygplatsen där det kändes som om vi hade en VIP-fil. Bagaget togs om hand och vi hade bara att ta våra taggar och vidare in till incheckningen. Inga problem allt gick smidigt. Ingen vägde något och ingen diskussion om någon vikt. Planet var 45 min försenat pga en passagerare på Arlanda inte fått sitt pass godkänt och inte fick följa med. Vi landade på Arlanda ca kl 2300 och skildes åt, fyllda med nya intryck och för flera hade en gammal dröm om att få se detta land nu gått i uppfyllelse…