RIKSFÖRENINGEN FÖR HANDVÄVNING

Lillemor Johansson

Lillemor Johansson Guldskytteln 2017

I mer än ett halvt sekel har Lillemor Johansson på olika sätt värnat och fört handvävningen vidare. Hon har som vävlärare hållit åtskilliga kurser genom åren, både utomlands och hemma. Hon har spridit handvävningen genom Vävmagasinet som hon startade tillsammans med maken 1982, och hon har bokstavligen satt vävningen på kartan genom Svenska Vävstolsmuseet i Glimåkra.

Lillemor Johansson är en entreprenör, som hela tiden hittar nya sätt att lyfta fram och utveckla det som ligger henne varmast om hjärtat. Vävningen. Ja, näst jazzen och resandet förstås. Men det är en annan historia.

Det började för snart 60 år sedan när Lillemor gick på lanthushållsskola. Där fick hon väva en pläd och en handduk och då visste hon, berättar hon, vad hon ville göra resten av sitt liv.

- Det finns ingen vävtradition i min släkt. Jag hade aldrig tidigare sett en vävstol förut, berättar Lillemor som fick en aha-upplevelse och genast bad sin mamma att undersöka vad det fanns för slags vävutbildningar.

Det blev en termin vävning på Uppsala läns hemslöjds kvinnliga slöjdskola och sömnad i Lund. Efter lärarutbildningen sökte hon jobb som vävlärare för vuxna men det var ont om sådana. Till slut fick hon napp i Ängelholm som behövde en textillärare. Det enda kruxet var att det krävdes körkort för att kunna åka runt till de fem olika byarna där Lillemor skulle undervisa.

- Jag hade inget körkort ännu, så min man Uno fick jobba nattskift och sedan köra mig till de olika ställena i en termin tills jag hade tagit körkort, berättar Lillemor.

När Lillemor inte fick den löneförhöjning som hon ville valde hon att sluta efter 1,5 år.  Istället kontaktade hon ett studieförbund och frågade om hon inte kunde få starta en vävstuga. De sade ja men villkoret var att Lillemor fick skaffa utrustningen på egen hand.

- Min pappa hjälpte mig att annonsera efter vävstolar och sedan åkte han runt och hämtade dem, minns hon.

En av vävstolarna var en plädvävstol med fast pall. Tyvärr var den för trång så 1965 beslutade Lillemor att köpa in en ny större vävstol till vävstugan. Det var första kontakten med Glimåkra vävstolsfabrik.

Men det hann gå drygt ett decennium innan hon och maken slog ner bopålarna i Glimåkra. Däremellan var de i Sydafrika och jobbade i fyra år på ett konsthantverkscenter känt för sina bildvävar och mattor.

- Det var fantastiska år. Jag undervisade och startade en verkstad för sängöverkast och väskor. Uno skötte ekonomi och administration.

1976 flyttade de hem och Lillemor fick vetskap om att Glimåkra vävstolsfabrik sökte en vävlärare. Hon sökte och fick jobbet men det blev inget för ägaren hade beslutat sig för att sälja fabriken.

- Dessutom var det ju det där med att min man Uno också behövde ett jobb, förklarar Lillemor och berättar att det löste sig till slut. Uno fick jobb som lagerchef och senare försäljningschef.

Lillemor jobbade med produktutveckling men framför allt höll hon i den internationella kursverksamheten sommartid.

- Jag fick två döttrar under loppet av ett par år i slutet av 1970-talet så då jobbade jag bara sommartid.

1982 startade Lillemor och Uno tidskriften Vävmagasinet tillsammans med ett par som drev en reklambyrå.  I flera år hade Lillemor skrivit om vävning i tidningen Land, och sett hur intresset för vävning hade ökat. Dessutom fanns det flera vävtidningar i USA, och om det gick där så borde det kunna gå här med tänkte Lillemor.

- Bonniers förlag som var ägare till Vävstolsfabriken ville inte starta en tidning om enbart vävning då de tyckte det var för snävt. Men när vi startade så var det bara wow liksom. Det gick hur lätt som helst.

Och efter Vävmagasinet har det blivit ett reseföretag, vävmässor och så ett museum. Nu, nästan 75 år gammal, har Lillemor börjat trappa ned litegrann. Hon har lämnat posten som ordförande för Vävstolsmuseets efter 21 år men sitter kvar i styrelsen och håller fortfarande kurser.

- Jag har alltid haft svårt för att sitta still och göra ingenting. Det har alltid varit så. Att få sprida vävningen är det som driver mig, säger hon och berättar att det roligaste hon vet är att ha kurser.

- Än idag är det att få lära ut, vara med när eleverna förstår och lär sig och framför allt har så kul, som driver mig.

Att Lillemor är en värdig mottagare av Guldskytteln är det inga tvivel om. Med sitt engagemang, generositet och öppna sinne är hon en riktig guldambassadör för vävningen.

- Det är jättekul och oerhört hedrande att få Guldskytteln. Det är en bekräftelse på att allt det som jag har gjort och gör för vävningen är rätt, säger hon och understryker hur viktigt det är för vävningens överlevnad att vi alla blir bättre på att ta vara på vårt kulturarv.

- Vi bör sträcka på oss och vara stolta över det vi har och kan innan all kunskap försvinner. Jag tror att det är en av nycklarna till om handvävningen ska fortsätta att finnas kvar i framtiden.

 

Juryns motivering
Lillemor Johansson är en värdig pristagare av Guldskytteln. Hon har på många sätt verkat både nationellt och internationellt för handvävningen. Generöst har hon delat med sig av sina kunskaper, utvecklat vävtekniker och redskap men också arbetat med nyskapande vävning. Lillemor har också verkat för att bevara vävningen med en viktig del av vårt kulturarv.

Lillemor startade tidningen Vävmagasinet och även Förlags AB Vävhästen, som via böcker och tidningar har inspirerat alla oss vävare under mycket lång tid. Hon har också varit med och startat Vävmässan, den enda europeiska mässa med fokus på vävning. Lillemor har varit initiativtagare till öppnandet av ett Vävstolsmuseum i Glimåkra som varje år har flera utbildningar och kurser i vävning. Många är vi som har mött Lillemors glada tillgivna sätt och fått ta del av all hennes kunskap.

Lillemor uppfyller mer än väl kriterierna som pristagare av 2017 års Guldskytteln.

Juryn för Guldskytteln 2017 har bestått av Barbro Lomakka, designer och handvävare, Charlotte Hellsten Husman,
vice ordförande i Riksvävarna, Hanna Isaksson, textilkonstnär och handvävare, och Lena Gunnarsson, vävlärare

Text och bild: Anna Östlund